Al-'Arif biAllah
Dhul Nun al-Misri
(d. 245 H.)
More:
Bio from Risala
Qushayriyya
He was reported to the caliph al-Mutawakkil, who summoned him from Egypt. Brought before the caliph, Dhul-l-Nun al-Misri reproached him for his sins. Al-Mutawakkil wept, and returned him to Egypt in honor. Thereafter when pious men were mentioned before al-Mutawakkil, he used to weep and say, “When the pious are remembered, haste to Dhu-l-Nun al-Misri!”
Dhu-l-Nun al-Misri was a lean man with a reddish complexion. His beard never turned white. I heard Ahmad ibn Muhammad say that Dhul-Nun al-Misri said, “There are four things worth talking about: love of the sublime, hatred of the trivial, following what has been revealed, fear of changing for the worse.”
I heard Muhammad bin al-Husayn say that Dhu-l-Nun al-Misri said, “One of the marks of the lovers of God is his following the Beloved of God in his character, his actions, his advice ´, and his habits.
Dhul-Nun al-Misri was asked about the lowliest of men and said, “Whoever neither knows the way to God, nor seeks to know it.”
I heard Au Abd al-Rahman al-Sulami say that Yusuf bin al-Husayn said, “One day I was present at one of Dhul-Nun al-Misri’s gatherings when Salim al-Maghribi came to him and said, ‘O Abu-l-Fayd! What was the cause of your turning to God?’ ‘A marvel that you would not be able to bear,’ he replied.
‘By your Lord, you must tell me!’ Salim insisted. So Dhul-Nun al-Misri answered, ‘I was returning from a journey from Egypt to some villages when I fell asleep on the road in the middle of the desert. When I opened my eyes, there beside me was a blind lark, fallen from its nest onto the ground. The ground split and out of it came two bowls, one gold and one silver. In one of them was sesame seed and in the other water, and the bird began to eat and drink fro this. I said, ‘It is enough. I have repented.’ So I remained at the door until I was received by God Almighty and Glorious.’”
I heard Muhammd bin al-Husayn say Dhul-Nun al-Misri said, “Wisdom does not dwell in a belly full of food.”
Dhul-Nun al-Misri was asked about repentance, and said, “The repentance of the majority of people is from sins; the repentance of the elite is from unconsciousness.”
2. Abu '1-Fayd Dhu 'l-Nūn al-Misrī(1)
1. [Han] hette [egentligen] Thawbān bin Ibrāhīm men kallades också al-Fayd bin Ibrāhīm. Hans fader var nubier. Dhu 'l-Nūn dog år 245 (år 860 A.D.). Han höjde sig över alla inom detta område (sufismen) och var enastående för sin tid vad gäller vetande, gudlighet, andlighet och uppförande.
2. Man förtalade honom inför (kalifen) al-Mutawakkil, som [därför] kallade honom till sig från Egypten. Då Dhu 'l-Nūn nu trädde fram inför al-Mutawakkil predikade han för honom så, att denne grät och skickade honom tillbaks till Egypten med högsta hedersbetygelser. När gudliga män omnämndes inför al-Mutawakkil brukade han gråta och säga 'Skynda och nämn Dhu 'l-Nūns namn när namnen på de gudliga omnämns!'.
3. Han var spenslig med rödlätt hy och bar mörkt skägg.
4. Jag (al-Qushayrī) hörde Ahmad bin Muhammad berätta vad han hört från Sacīd bin cUthmān, som hört det från Dhu 'l-Nūn, som hade sagt »Ett [bra] resonemang vilar på följande fyra grundprinciper: kärlek till det värdiga, förakt för det ovärdiga, efterföljelse av Uppenbarelsen [al-tanzīl] och fruktan för förställning.»
5. Jag hörde Muhammad bin al-Husayn {Gud förbarme sig över honom!} berätta något han hört från Sacīd bin Ahmad bin Djacfar, som hört det från Muhammad bin Ahmad bin Sahl, som hört det från Sacīd bin cUthmān, som hade hört Dhu 'l-Nūn al-Misrī säga följande: »Bland kännetecknen på den som älskar Gud den högste finns [följande]: efterföljese av Guds älskade [Profet] {Gud välsigne och bevare honom!} i hans karaktärsegenskaper, hans handlingar, hans påbud och hans goda exempel(2).»
6. Då Dhu 'l-Nūn tillfrågades vem som kunde räknas som [hörande till] pöbeln svarade han 'Den som inte känner vägen till Gud och inte heller försöker lära känna den!'.
7. Jag hörde sufimästaren Abū cAbd al-Rahmān al-Sulamī {Gud förbarme sig över honom!} berätta, att han hört Abū Bakr Muhammad bin cAbd Allāh bin Shādhān berätta, att han hade hört Yūsuf bin al-Husayn berätta: »Jag var en dag närvarande under en sammankomst med Dhu 'l-Nūn då Sālim al-Maghribī kom och frågade honom 'Vad var orsaken till din omvändelse, Abu 'l-Fayd?', och han svarade 'Något underbart märkligt, som du inte kan fatta!'. Han (Sālim) sade 'Vid Den du ber till, berätta då för mig!'. Så Dhu 'l-Nūn berättade [följande]: 'Jag ville lämna [storstaden] Misr(3) och ge mig ut till några av byarna på landet. På vägen dit sov jag ute i öknen, och då jag öppnade ögonen fick jag se en blind lärkunge som fallit ut ur sitt bo och ned på marken. Därpå sprack marken upp, och det uppstod två skålar i den, den ena av guld och den andra av silver. I den ena skålen fanns sesamfrön och i den andra vatten. Lärkan började äta ur den ena skålen och dricka ut den andra. Och jag sade 'Det räcker! Jag har omvänt mig!' Och sen hängde jag på porten, tills Gud {mäktig och härlig är Han!} tog emot mig!'.»
8. Jag hörde Muhammad bin al-Husayn berätta, att han hört cAlī bin cUmar al-Hāfizh berätta, att han hört Ibn Rashīq berätta, att han hört Abū Dudjāna berätta, att han hade hört Dhū 'l-Nūn säga 'Visheten bor inte i en mage full med mat'.
9. Dhu 'l-Nūn blev tillfrågad om sin omvändelse, och han svarade då 'Den stora hopens omvändelse består i omvändelse från försyndelser - de utvaldas omvändelse består i omvändelse från försumlighet (i lydnad mot Gud)!'.
1) Död 245/860. Erik Hermelins översättning av kapitlet om Dhu 'l-Nun i cAttārs Tadhkiratu'l-awliyā´ finns att läsa i hans TAZKIRATÚL'L-AWLIYÁ - VÄNNERNAS MINNE, del I, pp. 213-255; klicka på länken för en digital version av denna text.
2) Goda exempel: här sunan, pluralformen av sunna = Profetens goda exempel.
3) Misr: betecknade förr både landet Egypten och storstaden Misr, som också tidvis var huvudstad med beteckningen Misr al-Fustāt eller bara al-Fustāt, som numera motsvaras av Misr al-qadīma (Gamla Kairo), medan Misr al-djadīda (Nya Kairo) utgör den fashionabla förorten Heliopolis.
(d. 245 H.)
Från www.al-ghazali.org
Dagen därpå lagade han Sikbaj och ställde fram den åt sig, men när han sträckte fram handen blev han rädd, drog sig bort från maten och ställde sig i bön. De som var där frågade honom: ”Hur är det fatt?” Han svarade: ”Just nu sade nafset, skadeglatt: ’Ser du! Jag har nu äntligen efter lång tid fått min vilja fram, trots att du motarbetat mig i tio år.’ Jag sade: ’Nej, vid Gud, du ska inte få din vilja fram!’”
Medan Dhu ’n-Nun ännu talade kom en man in med en stor gryta Sikbaj. Han satte ned den, vände sig till Dhu ’n-Nun och sade: ”Sheykh, jag har inte kommit självmant. Jag har blivit hitsänd. Jag arbetar som bärare och har en stor familj. Mina små barn har sedan länge önskat sig ett härligt mål Sikbaj, och för att glädja dem hade jag samlat ihop pengar till ett sådant. Det tillagades i går på kvällen före festen. Idag föll jag i sömn. Jag drömde och såg skapelsens krona, Guds Profet, frid och välsignelser vare med honom.
Han talade till mig och sade: ’Om du önskar se mig i morgon på domens dag, tag då denna Sikbaj, bär den till Dhu ’n-Nun och säg honom: ’Muhammed ibn Abdullah ibn Abdul-Muttalib ber dig enträget att, för en gångs skull, i striden mot ditt nafs, hålla vapenstillestånd, och unna dig lite av denna rätt.’” När han hörde detta grät Dhu’n-Nun högljutt och löd.
Det berättades att han sade: ”Aldrig har jag ätit mig mätt på bröd, eller druckit mig otörstig på vatten, utan att därefter ha begått en synd, eller åtminstone iakttagit spåren av en benägenhet att synda.”
Han sade: ”Bättre beständig uselhet med gråt, än beständig felfrihet med ståt.”
Han sade: ”Hans nåd öppnar dina läppar, din blygsel tillsluter din mun, och din rädsla berövar dig din frid.”
Han sade: ”Uppriktig är den människa, vars tunga talar rättvist och sannfärdigt.”
Han sade: ”För kroppen beror sundhet av lite mat. För själen beror sundhet av lite synd.”
Han sade: ”Det är inte underligt att den som vrider sig i plågor visar tålamod. Underligt är det om den som vrider sig i plågor är nöjd.
Han sade: ”Så länge människan är rädd för Gud stannar hon kvar på vägen. När rädslan lämnar hennes hjärta går hon vilse.”
Han sade: ”Det säkraste tecknet på att Gud hyser fiendskap mot en människa är det att människan är rädd för fattigdom.”
www.damas.st
Latest aupdate: 2008-03-27