Jag fick veta att Allah's Sändebud givit mig ett löfte,
och eftersom överseende av
Allah's Sändebud är att vänta,
kom jag till Allah's Sändebud för att be om förlåtelse
– bön om
förlåtelse inför Allah's Sändebud tas emot.
Jag ber: må du vägledas av Den som gav dig
Koranens gåva, där
maning och noggrann förklaring finns.
Döm mig inte efter vad de som förtalar mig säger –
jag har ej syndat, trots allt som
sagts om mig.
Jag var närvarande, såg och hörde (1)
sådant som en elefant, om
den varit där,
skulle gripas av bävan inför, erfor den inte –
tack vare Allah –
Sändebudets välvilja.
Utan motstånd lade jag min högra hand
i den (stränge)
vedergällarens, vars ord står fast.
Större frukan ingav han mig, då han talade till mig,
och frågade mig om min
härkomst,
än ett lejon som plötsligt en morgon
dykt upp vid sin håla mitt
i den tätaste skog,
för att skaffa kött åt två ungar, vars föda är
människokött,
täckt av damm och (styckat i bitar, små som) senapskorn.
Aldrig i striden lämnar lejonet sin sin fiende ifred
förrän det honom
fjättrat (och oskadliggjort).
(Av fruktan) för det går rovdjuren hungriga
i dalen där det bor, och
ingen människa sätter där sin fot.
Den som dristar sig till att gå in (tvingas att i hast)
lämna vapen och kläder
för att undgå dess gap.
Sändebudet är ett svärd som (blänker i natten och) visar vägen, (2)
en (skarp) indisk klinga, ett av
Allah's dragna svärd.
I nobla Quraishiters krets sades,
då de antog Islam i Mekka's
dal: Försvinn!
Då drog de bort, inte vapenlösa inför ett (fientligt) möte,
inte flyende i neslig
reträtt, för att söka skydd,
(nej, de drog ut) som hjältar, med högburna huvuden,
klädda för strid i
brynjor, flätade på Davids vis,
långa, glänsande vita brynjor med ringar
som nästan trycks ihop
för att de vävts så tätt i varandra.
De rör sig med ståtliga kamelers gång, och skyddas av
sin överlägsna
slagkraft med båge och pil.
De drabbas inte av övermod när deras pilar når andra,
och förkrossas inte när
(andras pilar) når dem.
När de slår till (slår de framifrån, och) genomborrar strupar,
vars segerrop förvandlas
till dödsvåndans skri.
Fotnoter:
(1) Jag var närvarande, såg och hörde: syftar på Profetens (s) respektingivande närvaro, och hans uppenbarelse och förmedling av Allah's Tal.
(2) Ett svärd som visar vägen: När araberna ville samla folk omrkign sig om natten, brukade de dra sina svärd, för att de blanka klingorna skulle blixtra och visa vägen.
Background of
Qasida Banat Su`ad
Ka’b ibn Zuhayr was a man from
Muzayna, a highly talented poet who used
his talent against the Prophet and his companions. Once Macca had been
conquered, Ka`b became a fugitive, aware that the Prophet had ordered
him executed. His brother, Bujayr, was a Muslim. He sent Ka`b a message
that he could only save his life if he came to the Prophet repentant.
Eventually Ka’b agreed to this and came to Madina. The Prophet forgave
him, accepted his allegiance, and gave him permission to recite the
poem Ka`b had composed in his praise. When he came to the passage,
The Messenger is a light that illuminates
An Indian blade, a sword of Allah, drawn
The Prophet took his mantle,
his burda, off his shoulders and put it on
Ka’b’s, signalling his approval. The best swords of the time were
Indian and the connection between the sword and light is that the Arabs
signalled the way by standing on a rise and brandishing their swords in
the sun so that they flashed like mirrors.
Refences: Ibn Ishaq. 25. Ibn Hisham.
Refences: Ibn Ishaq. 25. Ibn Hisham.
Beginning of
Qasida Banat Su`ad
by Ka`b ibn Zuhayr, the sahabi Translated by anonymous
Su`ad
is gone, and today my heart is love-sick,
And Su`ad, when she came forth in the morn of the departure,
When she smiles, she lays bare a shining row of side-teeth
Wine mixed with pure cold water from a pebbly hollow
it brims over the white-framed torrents fed by showers
Oh, what a rare mistress were she, if only she were true to
But hers is a love in whose blood are mingled paining and
She is not stable in her affection -
And she does not hold to her promised word
Let not the wishes she inspired and the promises she made
The promises of `Urqub* were a parable to her,
I desire and hope that she would become a friend;
in thrall to her, unrequited,
bound with chains;
And Su`ad, when she came forth in the morn of the departure,
was but a gazelle with bright
black downcast eyes.
When she smiles, she lays bare a shining row of side-teeth
that seems to have been bathed
once and twice in (fragrant) wine -
Wine mixed with pure cold water from a pebbly hollow
where the north-wind blows, in a
bend of the valley,
it brims over the white-framed torrents fed by showers
gusting from a cloud of morn.
Oh, what a rare mistress were she, if only she were true to
her promise and would harken good
advice!
But hers is a love in whose blood are mingled paining and
lying and faithlessness and
inconstancy.
She is not stable in her affection -
even as jinn change the hues of
their garments -
And she does not hold to her promised word
anymore than a sieve holds water.
Let not the wishes she inspired and the promises she made
beguile thee; lo, these wishes
and dreams are a delusion.
The promises of `Urqub* were a parable to her,
and his
promises were not but lies.
I desire and hope that she would become a friend;
and (yet I) do not think that she
would bestow such a blessing on us.
Fotnotes:
(1) Urqub was a man known as a liar and for breaking his promises
(1) Urqub was a man known as a liar and for breaking his promises
Source: http://nedir.antoloji.com/banet-suat/Is
Sources &
Acknowledgements
Acknowledgements
Damas Cultural Society 2007
www.damas.st
Latest update: 2007-03-21
www.damas.st
Latest update: 2007-03-21