Ur
Qasida Banat Su`ad

av Ka`b ibn Zuhayr (d. H.)
Övers.: B. Muhammad-Klingmann, Ann-Catrin Nilsson

Jag fick veta att Allah's Sändebud givit mig ett löfte,
och eftersom överseende av Allah's Sändebud är att vänta,

kom jag till Allah's Sändebud för att be om förlåtelse
– bön om förlåtelse inför Allah's Sändebud tas emot.

Jag ber: må du vägledas av Den som gav dig
Koranens gåva, där maning och noggrann förklaring finns.

Döm mig inte efter vad de som förtalar mig säger –
jag har ej syndat, trots allt som sagts om mig.

Jag var närvarande, såg och hörde (1)
sådant som en elefant, om den varit där,

skulle gripas av bävan inför, erfor den inte –
tack vare Allah – Sändebudets välvilja.

Utan motstånd lade jag min högra hand
i den (stränge) vedergällarens, vars ord står fast.

Större frukan ingav han mig, då han talade till mig,
och frågade mig om min härkomst,

än ett lejon som plötsligt en morgon
dykt upp vid sin håla mitt i den tätaste skog,

för att skaffa kött åt två ungar, vars föda är
människokött, täckt av damm och (styckat i bitar, små som) senapskorn.

Aldrig i striden lämnar lejonet sin sin fiende ifred
förrän det honom fjättrat (och oskadliggjort).

(Av fruktan) för det går rovdjuren hungriga
i dalen där det bor, och ingen människa sätter där sin fot.

Den som dristar sig till att gå in (tvingas att i hast)
lämna vapen och kläder för att undgå dess gap.

Sändebudet är ett svärd som (blänker i natten och) visar vägen, (2)
en (skarp) indisk klinga, ett av Allah's dragna svärd.

I nobla Quraishiters krets sades,
då de antog Islam i Mekka's dal: Försvinn!

Då drog de bort, inte vapenlösa inför ett (fientligt) möte,
inte flyende i neslig reträtt, för att söka skydd,

(nej, de drog ut) som hjältar, med högburna huvuden,
klädda för strid i brynjor, flätade på Davids vis,

långa, glänsande vita brynjor med ringar
som nästan trycks ihop för att de vävts så tätt i varandra.

De rör sig med ståtliga kamelers gång, och skyddas av
sin överlägsna slagkraft med båge och pil.

De drabbas inte av övermod när deras pilar når andra,
och förkrossas inte när (andras pilar) når dem.

När de slår till (slår de framifrån, och) genomborrar strupar,
vars segerrop förvandlas till dödsvåndans skri.



Fotnoter:

(1)
Jag var närvarande, såg och hörde: syftar på Profetens (s) respektingivande närvaro, och hans uppenbarelse och förmedling av Allah's Tal.

(2) Ett svärd som visar vägen: När araberna ville samla folk omrkign sig om natten, brukade de dra sina svärd, för att de blanka klingorna skulle blixtra och visa vägen.





Background of
Qasida Banat Su`ad

Ka’b ibn Zuhayr was a man from Muzayna, a highly talented poet who used his talent against the Prophet and his companions. Once Macca had been conquered, Ka`b became a fugitive, aware that the Prophet had ordered him executed. His brother, Bujayr, was a Muslim. He sent Ka`b a message that he could only save his life if he came to the Prophet repentant. Eventually Ka’b agreed to this and came to Madina. The Prophet forgave him, accepted his allegiance, and gave him permission to recite the poem Ka`b had composed in his praise. When he came to the passage,

The Messenger is a light that illuminates

An Indian blade, a sword of Allah, drawn

The Prophet took his mantle, his burda, off his shoulders and put it on Ka’b’s, signalling his approval. The best swords of the time were Indian and the connection between the sword and light is that the Arabs signalled the way by standing on a rise and brandishing their swords in the sun so that they flashed like mirrors.

Refences: Ibn Ishaq. 25. Ibn Hisham.



Beginning of
Qasida Banat Su`ad
by Ka`b ibn Zuhayr, the sahabi
Translated by anonymous

Su`ad is gone, and today my heart is love-sick,
in thrall to her, unrequited, bound with chains;

And Su`ad, when she came forth in the morn of the departure,
was but a gazelle with bright black downcast eyes.

When she smiles, she lays bare a shining row of side-teeth
that seems to have been bathed once and twice in (fragrant) wine -

Wine mixed with pure cold water from a pebbly hollow
where the north-wind blows, in a bend of the valley,

it brims over the white-framed torrents fed by showers
gusting from a cloud of morn.

Oh, what a rare mistress were she, if only she were true to
her promise and would harken good advice!

But hers is a love in whose blood are mingled paining and
lying and faithlessness and inconstancy.

She is not stable in her affection -
even as jinn change the hues of their garments -

And she does not hold to her promised word
anymore than a sieve holds water.

Let not the wishes she inspired and the promises she made
beguile thee; lo, these wishes and dreams are a delusion.

The promises of `Urqub* were a parable to her,
and his promises were not but lies.

I desire and hope that she would become a friend;
and (yet I) do not think that she would bestow such a blessing on us.


Fotnotes:

(1) Urqub was a man known as a liar and for breaking his promises

Source: http://nedir.antoloji.com/banet-suat/Is



Sources &
Acknowledgements



Damas Cultural Society 2007
www.damas.st
Latest update: 2007-03-21