Övers: bmk
med arabiska

"Al-Hilya" är en lång hadith som i detalj beskriver Profeten Muhammad, välsigelser och fred vare med honom - hans ståtliga utseende, hans fina karaktär och inre egenskaper, hans dagliga vanor och sätt att umgås med folk. Hadithen citeras i sin helhet i Qadi `Iyyads bok "Al-Shifa", och den finns även i Imam al-Tirmidhi´s hadithsamling "Al-Shamaíl al-Muhammadiyya". Nedanstående översättning utgår från al-Tirmidhi.

Allah´s Sändebud hade ett ständigt drag av sorg, han var alltid eftertänksam, och gav sig aldrig till ro. Han kunde vara tyst långa stunder, han talade bara när det behövdes. Hans uttal var tydligt från början till slut, och hans uttalanden korta och kärnfulla. Det han sade var slutgiltigt, utan överflödiga ord och utan att något saknades. Han var varken avvisande eller nedlåtande. Han brukade värdesätta Allah´s gåvor, även de minsta, och klagade inte på något. Han klagade aldrig på maten och berömde den inte heller. Denna värld allt som tillhör den framkallade inte hans vrede, men om rättvisans gränser överskreds kunde ingenting hejda den, förrän det ställts tillrätta. Han blev aldrig arg i egen sak, och krävde aldrig upprättelse för egen del. När han pekade, pekade med hela handen. När han förundrades över något vände han handflatan uppåt, och när han sade något underströk han det med en gest där han slog med höger handflata på vänster tummes insida. När han blev arg vände han sig bort sitt ansikte, och när han blev glad slog han ned sin blick. Hans skratt var mestadels ett leende, som visade hans pärlskimrande tänder, likt hagelkorn.

Al-Hasan (ibn `Ali - radiya Allah `anhuma) sade: Jag förteg denna (berättelse) för al-Husayn under en tid, sedan berättade jag den för honom och fann att han förekommit mig. Han hade frågat (Hind ibn Abi Hala) samma saker som jag frågat om. Han hade även frågat sin far (`Ali ibn Abi Talib) om hur (Profeten brukade vara när) han gick ut, när han kom tillbaka och när han höll möten [1], och han utelämnade inget (av det jag hört).

Al-Husayn sade: Jag frågade min far om hur Profeten (s) brukade (vara när han) kom hem, och han sade:

När han (välsignelse och fred vare med honom) begav sig till sitt hem, brukade han dela upp sin hemmavaro i tre delar: en del till Allah, upphöjd och majestätisk är Han, en del till sin familj, och en del till sig själv. Sedan delade han upp sin egen del mellan sig själv och folket, och denna (sista del) ägnade han både dem som stod honom närmast och, genom deras förmedling, vanligt folk. Han undanhöll dem inget. Det var hans sätt att, i den del som tillkom hans samfund, ge företräde åt de främsta, dvs. han gav dem tid i proportion till deras företräden i religionen. Bland dem var de som hade ett ärende, och de som hade två ärenden, och de som hade många ärenden. Han gav dem (alla) uppmärksamhet, och vägledde dem till deras och hela samfundets väl, genom att förhöra sig om deras (situation), och tala till dem om sådant som var viktigt för dem. Han brukade säga:

"Må den av er som är närvarande framföra (budskapet) till dem är frånvarande."

och:

"Framför deras ärende till mig som inte (själv) kan framföra det! Ty Allah kommer att ge säkert fotfäste på Domedagen åt den som (går) till makthavaren (för att) framföra ett ärende från någon som inte (själv) kan framföra det."

Profeten (välsignelser och fred vare med honom) vaktade sin tunga, (och talade) endast om sådant som angick honom. Han var vänskaplig och tillmötesgående, inte vrång och avvisande. Han visade högaktning för den som folk högaktade, och insatte honom som ledare över dem. Han var vaksam och aktade sig för (sådant som kunde så split bland) folk, men utan att (vara misstänksam, och utan att) undandra någon sin godmodighet och sitt fina sätt. Han brukade fråga efter dem i hans krets som var frånvarande, och han frågade folk om hur det stod till med dem. Han visade uppskattning för det goda och uppmuntrade det, och uttryckte avsky för det avskyvärda och varnade för det. Han var i alla avseenden balanserad och gick aldrig till ytterligheter. Han visade aldrig försumlighet, mån om inte de (som var i hans sällskap) skulle försumma (sina religiösa plikter) eller avvika (från den rätta vägen). Han var redo för varje situation. Han lät aldrig sanningen komma till korta, och satte sig aldrig över det som var rätt.

De bästa bland folk stod honom närmast. De främsta i hans ögon var de som visade störst välvilja (nasiha), och den stod högst i rang inför honom som gav bäst hjälp och stöd.

(Al-Husayn) sade: Sedan frågade jag (min far) om (Profetens) sammankomster. Han sade:

Närhelst Allah´s Sändebud (välsignelser och fred vare med honom) reste eller satte sig nämnde han (Allah´s namn). Kom han in sist, satte han sig sist i församlingen, och anvisade (andra) att göra likadant. Åt var och en i sällskapet gav han dennes rättmätiga del (av uppmärksamhet och omtanke), så att varje person som satt i hans närvaro trodde att han var den som åtnjöt högst aktning inför honom. Om någon kom för att sitta i hans sällskap eller diskutera något problem, lyssnade han tålmodigt, tills (besökaren) själv reste sig för att gå. Ingen som bad honom om något lät han gå därifrån utan att tillgodose hans behov, eller säga några ord som gav lättnad. Hans goda natur och fina sätt gav utrymme åt alla (sorters människor) - han var som en far för dem, och alla hade de lika rätt inför honom. Hans sammankomster präglades av kunskap, saktmod och sedesamhet (haya´), diskretion och tolerans (sabr). Man höjde inte rösten, kränkte aldrig någons privatliv, gjorde inte sak av någons felsteg. De som samlades där var jämlikar, som endast sökte överträffa varanda i gudsfruktan (taqwa). De var ödmjuka inför varanda, respektfulla mot de äldre, ömsinta mot de yngre. De gav företräde åt den som hade störst behov, och tog väl hand om gäster.