En eftermiddag satt Nasruddin med en vän på ett kafé och drack te, medan de talade om kärlek. "Hur kommer det sig att du akdrig gift dig, Nasruddin?" frågade vännen. "Ja", sa Nasruddin, "sanningen är den att jag ägnade min ungdom till att söka efter den perfekta kvinnan. I Kairo träffade jag en vacker och intelligent kvinna med ögon som svarta oliver, men hon var inte godhjärtad. Senare träffade jag en kvinna i Bagdad som hade ett underbart generöst hjärta, men vi hade inga gemensamma intressen. Så träffade jag den ena kvinnan efter den andra, hon verkade perfekt, men det var alltid något som saknades. Men så en dag fann jag henne. Hon var vacker, intelligent, generös och godhjärtad. Vi hade allt gemensamt. Hon var verkligen perfekt." "Nå", sade Nasruddin's vän, "vad hände, varför gifte du dig inte med henne?" Nasruddin smuttade tankfullt på sitt te. "Ja, vet du", sa han, "det var sorgligt. Det var nämligen så att hon letade efter en perfekt man."